Matilda

Jag älskar mitt liv, jag älskar mitt liv, jag älskar mitt liv!! Om jag säger det nog många gånger så kanske det blir sant.

 

Nej men alltså. Jag har så enormt mycket att vara tacksam för, jag har ett helt underbart liv! Har ingenting att klaga på faktiskt. Allt runtomkring är fantastiskt. Men ändå känns det bara... blah. Det är jag som är problemet. I vanlig ordning. Varför kan jag inte bara njuta av livet som jag vill?