Matilda

Telefonen ringer. Jag orkar inte svara, vill inte prata med nån. Orkar inte prata med nån. Telefonen ringer ännu mer. Jag slår av ljudet. Låter det ringa. Jag pallar inte svara. Då kanske jag måste förklara. Det orkar jag inte. Vill bara vara ifred. Ligga hemma i sängen och bara låta dagarna gå. Hoppas på att det kanske kanske kommer kännas bättre med tiden. Inte för att jag tror på det. Men det är ju vad alla säger. Så det är väl bara att vänta då. Ligga i sängen och vänta.
Jag vet, jag måste rycka upp mig. Jag försöker.

Har ätit middag idag. Lagad middag, riktigt mat. Jag har inte lagat mat, riktigt så duktig är jag inte. Men jag har i alla fall ätit. Det är bra. Tror jag. Jag kommer inte ihåg varför men jag minns att det ska vara bra. Så jag gjorde det. Första lagade måltiden sen i... torsdags. Tror jag? Jag vet inte, har ingen koll längre. Dagarna flyter ihop när man bara sover hela tiden, har ingen tidsuppfattning. Vet att jag ätit pyttipanna en dag också. Förstår inte hur jag fick orken att hälla ut påsen på plåten och ställa in i ugnen men jag vet att jag gjorde det. Eller också har jag drömt det, så kan det också vara. Svårt att skilja på dröm och verklighet.

Jag har träffat dig också, pratat med dig. Flera gånger. Men det vet jag att det var en dröm för smärtan när jag vaknar glömmer jag inte. Det gör så ont när jag inser att du inte är här.

Jag vet att alla tror att jag hade kommit över dig, det vore ju det enda logiska. Jag menar, det är ju nästan ett år sen nu vi var tillsammans. Jag borde ha kommit över dig. Men det har jag inte. Känslorna har inte svalnat ett dugg. Jag bara slutade prata om dig. Visste att ingen ändå skulle förstå. Men i mina tankar är du hela tiden.

När tiden närmade sig då du skulle komma ut så frågade alla om jag var rädd. Rädd? Jag visste inte vad jag skulle svara på det. För det går ju inte att förklara. Jag var inte rädd, jag fasade inte för dagen då du skulle släppas fri. Jag längtade. Längtade tills jag skulle få se dig igen. Kanske var jag lite rädd ändå, rädd för att du inte skulle vilja veta av mig. Men mest längtade jag. Hoppades att varje människa jag såg på stan skulle vara du. Men jag såg dig aldrig. Varje gång jag gick utanför dörren klädde jag upp mig och sminkade mig, spenderade lite extra tid framför spegeln. För jag ville se så bra ut som jag kunde när jag träffade dig för första gången. Jag som aldrig brukar orka bry mig om hur jag ser ut när jag går på stan. Orkar inte bry mig om folk tycker jag ser ut som ett vandrande lik. Det gör jag inte heller. Jag bryr mig inte vad "folk" tycker. Men jag bryr mig om vad du tycker. Din åsikt är den enda som räknas, den enda jag bryr mig om. Den enda viktiga.
Men jag såg dig aldrig. Men varje dag så gick jag omkring och hoppades. För hur skulle jag kunna veta att du redan då var död? Att det var lönlöst att hoppas för du fanns inte längre kvar. Du dog redan första dagen du var ute. Hur vet jag inte. Och jag kommer nog aldrig att få veta om du dog frivilligt eller inte. Vet inte om jag vill veta heller. För jag kan aldrig förlåta dig om du medvetet lämnade mig kvar här.



Förstår inte att jag sitter o skriver ut sånt här på bloggen som alla kan läsa. Kanske är det för att jag inte bryr mig längre. Det spelar ingen roll vad någon tycker eller tänker. Allt som spelade nån roll är ändå borta.
Nu slipper jag förklara för alla också. För ni har ändå redan läst vad som står här. Då behöver ingen fråga, jag behöver inte berätta.