Komvux
Börjat på komvux idag, skulle egentligen börjat igår men då var de besiktning av läggan så kunde inte fara.
Iaf. På ett sätt känns de bra att ha nåt att göra på dagarna. Så jag får annat att tänka på. Men samtidigt är det så jävla tungt, känns som att jag inte orkar ta tag i nåt just nu. Det är för mycket. Men jag ska försöka. Försöka gå all in och inte tänka på nåt annat är skolan.
Någon som har några svenska uppgifter jag kan lämna in? Behöver en uppsats med litterär anknytning, en utredande uppsats, referat, nån inlämning om romantiken och diverse andra grejer.
Det går!
Jag har börjat kunna stänga av igen nu, stänga dig ute. Inte tänka. Leva som vanligt, låtsas att allt är bra. Det går bra nu. Murarna är uppbyggda igen. Nu kan inget komma åt mig. Jag är trygg. Trygg med mina skygglappar på. Låt mig leva i min fantasivärld. Låt mig ha mina murar. För utan dom så bryter jag ihop, jag orkar inte tänka och vara medveten om verkligheten. Det är lättare att bara stänga av. Nu är allt bra.
Överkalix
Jävla skit håla egentligen. Jag har aldrig längtat tillbaka hit. Men nu är jag här iaf. Ska ju på begravning imorgon. Fast inte din begravning, den är inte förrän nästa vecka. Men jag kommer nog ändå att tänka på dig, svårt att låta bli. Du bara ploppar upp i min hjärna hela tiden, tränger dig på utan att jag gett dig tillåtelse. Men imorgon är inte din dag, imorgon ska jag försöka fokusera på varför jag är där. Moa, om du läser det här så ska du veta att jag tänker på dig. Mycket. Även om allt är som det är och jag har mycket annat på hjärnan just nu så jag tänker jag ofta på dig. Hoppas du känner det ♥
Jag har faktiskt lyckats rycka upp mig lite idag, faktiskt orkat spela lite teater och låtsats vara glad och uppåt. Men att vara "normal" går inte. Jag måste vara glad, kan inte vara bara allvarlig och seriös. Det funkar inte. Men jag är nöjd & förvånad över hur bra lyckats idag. Men det tog dock ordentligt på krafterna, är helt slut nu... Vill bara dö och sova i flera dagar nu, stanna kvar i sängen en vecka eller så. Måste dock ta mig upp så jag hinner fräscha upp mig lite före begravningen imorgon iaf. Vet inte hur jag ska orka duscha, välja kläder & sminka mig! Men på nåt sätt måste det väl gå antar jag. För jag har varken bytt kläder eller duschat på över en vecka nu. Väldigt mysigt. Men så är det just nu, jag har verkligen inte orkat.
Lite tankar
Telefonen ringer. Jag orkar inte svara, vill inte prata med nån. Orkar inte prata med nån. Telefonen ringer ännu mer. Jag slår av ljudet. Låter det ringa. Jag pallar inte svara. Då kanske jag måste förklara. Det orkar jag inte. Vill bara vara ifred. Ligga hemma i sängen och bara låta dagarna gå. Hoppas på att det kanske kanske kommer kännas bättre med tiden. Inte för att jag tror på det. Men det är ju vad alla säger. Så det är väl bara att vänta då. Ligga i sängen och vänta.
Jag vet, jag måste rycka upp mig. Jag försöker.
Har ätit middag idag. Lagad middag, riktigt mat. Jag har inte lagat mat, riktigt så duktig är jag inte. Men jag har i alla fall ätit. Det är bra. Tror jag. Jag kommer inte ihåg varför men jag minns att det ska vara bra. Så jag gjorde det. Första lagade måltiden sen i... torsdags. Tror jag? Jag vet inte, har ingen koll längre. Dagarna flyter ihop när man bara sover hela tiden, har ingen tidsuppfattning. Vet att jag ätit pyttipanna en dag också. Förstår inte hur jag fick orken att hälla ut påsen på plåten och ställa in i ugnen men jag vet att jag gjorde det. Eller också har jag drömt det, så kan det också vara. Svårt att skilja på dröm och verklighet.
Jag har träffat dig också, pratat med dig. Flera gånger. Men det vet jag att det var en dröm för smärtan när jag vaknar glömmer jag inte. Det gör så ont när jag inser att du inte är här.
Jag vet att alla tror att jag hade kommit över dig, det vore ju det enda logiska. Jag menar, det är ju nästan ett år sen nu vi var tillsammans. Jag borde ha kommit över dig. Men det har jag inte. Känslorna har inte svalnat ett dugg. Jag bara slutade prata om dig. Visste att ingen ändå skulle förstå. Men i mina tankar är du hela tiden.
När tiden närmade sig då du skulle komma ut så frågade alla om jag var rädd. Rädd? Jag visste inte vad jag skulle svara på det. För det går ju inte att förklara. Jag var inte rädd, jag fasade inte för dagen då du skulle släppas fri. Jag längtade. Längtade tills jag skulle få se dig igen. Kanske var jag lite rädd ändå, rädd för att du inte skulle vilja veta av mig. Men mest längtade jag. Hoppades att varje människa jag såg på stan skulle vara du. Men jag såg dig aldrig. Varje gång jag gick utanför dörren klädde jag upp mig och sminkade mig, spenderade lite extra tid framför spegeln. För jag ville se så bra ut som jag kunde när jag träffade dig för första gången. Jag som aldrig brukar orka bry mig om hur jag ser ut när jag går på stan. Orkar inte bry mig om folk tycker jag ser ut som ett vandrande lik. Det gör jag inte heller. Jag bryr mig inte vad "folk" tycker. Men jag bryr mig om vad du tycker. Din åsikt är den enda som räknas, den enda jag bryr mig om. Den enda viktiga.
Men jag såg dig aldrig. Men varje dag så gick jag omkring och hoppades. För hur skulle jag kunna veta att du redan då var död? Att det var lönlöst att hoppas för du fanns inte längre kvar. Du dog redan första dagen du var ute. Hur vet jag inte. Och jag kommer nog aldrig att få veta om du dog frivilligt eller inte. Vet inte om jag vill veta heller. För jag kan aldrig förlåta dig om du medvetet lämnade mig kvar här.
Förstår inte att jag sitter o skriver ut sånt här på bloggen som alla kan läsa. Kanske är det för att jag inte bryr mig längre. Det spelar ingen roll vad någon tycker eller tänker. Allt som spelade nån roll är ändå borta.
Nu slipper jag förklara för alla också. För ni har ändå redan läst vad som står här. Då behöver ingen fråga, jag behöver inte berätta.
Jag vet, jag måste rycka upp mig. Jag försöker.
Har ätit middag idag. Lagad middag, riktigt mat. Jag har inte lagat mat, riktigt så duktig är jag inte. Men jag har i alla fall ätit. Det är bra. Tror jag. Jag kommer inte ihåg varför men jag minns att det ska vara bra. Så jag gjorde det. Första lagade måltiden sen i... torsdags. Tror jag? Jag vet inte, har ingen koll längre. Dagarna flyter ihop när man bara sover hela tiden, har ingen tidsuppfattning. Vet att jag ätit pyttipanna en dag också. Förstår inte hur jag fick orken att hälla ut påsen på plåten och ställa in i ugnen men jag vet att jag gjorde det. Eller också har jag drömt det, så kan det också vara. Svårt att skilja på dröm och verklighet.
Jag har träffat dig också, pratat med dig. Flera gånger. Men det vet jag att det var en dröm för smärtan när jag vaknar glömmer jag inte. Det gör så ont när jag inser att du inte är här.
Jag vet att alla tror att jag hade kommit över dig, det vore ju det enda logiska. Jag menar, det är ju nästan ett år sen nu vi var tillsammans. Jag borde ha kommit över dig. Men det har jag inte. Känslorna har inte svalnat ett dugg. Jag bara slutade prata om dig. Visste att ingen ändå skulle förstå. Men i mina tankar är du hela tiden.
När tiden närmade sig då du skulle komma ut så frågade alla om jag var rädd. Rädd? Jag visste inte vad jag skulle svara på det. För det går ju inte att förklara. Jag var inte rädd, jag fasade inte för dagen då du skulle släppas fri. Jag längtade. Längtade tills jag skulle få se dig igen. Kanske var jag lite rädd ändå, rädd för att du inte skulle vilja veta av mig. Men mest längtade jag. Hoppades att varje människa jag såg på stan skulle vara du. Men jag såg dig aldrig. Varje gång jag gick utanför dörren klädde jag upp mig och sminkade mig, spenderade lite extra tid framför spegeln. För jag ville se så bra ut som jag kunde när jag träffade dig för första gången. Jag som aldrig brukar orka bry mig om hur jag ser ut när jag går på stan. Orkar inte bry mig om folk tycker jag ser ut som ett vandrande lik. Det gör jag inte heller. Jag bryr mig inte vad "folk" tycker. Men jag bryr mig om vad du tycker. Din åsikt är den enda som räknas, den enda jag bryr mig om. Den enda viktiga.
Men jag såg dig aldrig. Men varje dag så gick jag omkring och hoppades. För hur skulle jag kunna veta att du redan då var död? Att det var lönlöst att hoppas för du fanns inte längre kvar. Du dog redan första dagen du var ute. Hur vet jag inte. Och jag kommer nog aldrig att få veta om du dog frivilligt eller inte. Vet inte om jag vill veta heller. För jag kan aldrig förlåta dig om du medvetet lämnade mig kvar här.
Förstår inte att jag sitter o skriver ut sånt här på bloggen som alla kan läsa. Kanske är det för att jag inte bryr mig längre. Det spelar ingen roll vad någon tycker eller tänker. Allt som spelade nån roll är ändå borta.
Nu slipper jag förklara för alla också. För ni har ändå redan läst vad som står här. Då behöver ingen fråga, jag behöver inte berätta.
Tomt
Allt är bara tomt. Har varit hemma nu i en vecka utan att ta mig ur sängen (ja förutom när jag varit full då) så kände att jag kanske borde rycka upp mig. Men det går inte. Du tog med dig min livslust när du försvann... Och det känns som att den aldrig kommer komma tillbaka.
Jag skiter i vad alla andra tycker & tänker, jag hade offrat allt för att få vara med dig, gett upp hela mitt liv. Det spelar ingen roll, bara jag får vara med dig. I n g e n t i n g utom du spelar någon roll.
Jag har fortfarande kvar ringen jag fick av dig. Jag har den alltid på mig. På vänster ringfinger. Som ett litet tecken på att jag tillhör dig. För alltid. Jag kommer aldrig att glömma dig.
Måste bestämma vad jag ska ha på mig på begravningen. Vill ha på mig nånting som du tyckte om men jag vet inte vad du tyckte om. Du sa ju aldrig det... Fan har inga fina svarta kläder. Måste köpa nåt nytt. Vill vara snygg. Vet inte varför, vet bara att det är viktigt.
Jag hade slutat röka. Har knappt rökt nånting alls på över en vecka. Nu orkar jag inte mer, vad spelar det för roll liksom? Vad spelar det för roll om jag får lungcancer när jag är 50? Jag vill ändå inte leva utan dig. Nej jag hade inte tänkt ta livet av mig, det är inte min stil. Jag gör inte sånt bara. Ingen aning om varför egentligen. Vet bara att det är nåt jag aldrig kommer göra. Men röka ska jag. Nu. Fuck it, jag bryr mig inte. Ut och röka nu! Hejdå.
Jag skiter i vad alla andra tycker & tänker, jag hade offrat allt för att få vara med dig, gett upp hela mitt liv. Det spelar ingen roll, bara jag får vara med dig. I n g e n t i n g utom du spelar någon roll.
Jag har fortfarande kvar ringen jag fick av dig. Jag har den alltid på mig. På vänster ringfinger. Som ett litet tecken på att jag tillhör dig. För alltid. Jag kommer aldrig att glömma dig.
Måste bestämma vad jag ska ha på mig på begravningen. Vill ha på mig nånting som du tyckte om men jag vet inte vad du tyckte om. Du sa ju aldrig det... Fan har inga fina svarta kläder. Måste köpa nåt nytt. Vill vara snygg. Vet inte varför, vet bara att det är viktigt.
Jag hade slutat röka. Har knappt rökt nånting alls på över en vecka. Nu orkar jag inte mer, vad spelar det för roll liksom? Vad spelar det för roll om jag får lungcancer när jag är 50? Jag vill ändå inte leva utan dig. Nej jag hade inte tänkt ta livet av mig, det är inte min stil. Jag gör inte sånt bara. Ingen aning om varför egentligen. Vet bara att det är nåt jag aldrig kommer göra. Men röka ska jag. Nu. Fuck it, jag bryr mig inte. Ut och röka nu! Hejdå.
rubrik
Vet egentligen inte vad jag ska skriva. Tänkte ha R.I.P. som rubrik men de skulle bara kännas fel. För jag tror inte på det. Det har inte hänt, du är inte alls död. Det går inte. Logiskt så vet jag ju att du är död. Men jag tror det ändå inte. Jag tror det inte förrän jag sett din kropp och det kommer jag inte göra. Jag... vet inte vad jag ska skriva.
FAN jag saknar dig. Vi skulle ju leva tillsammans... Var är du nånstans? Snälla kom tillbaka, lämna mig inte här... Jag vill inte vara kvar här utan dig! Det spelar ingen roll vad som har hänt, jag älskar dig och det kommer jag alltid göra. Lämna mig inte här, snälla kom och hämta mig. Sluta låtsas att du är död för det är inte sant. Hörde du, JAG VET ATT DET INTE ÄR SANT!!
Helvete...
FAN jag saknar dig. Vi skulle ju leva tillsammans... Var är du nånstans? Snälla kom tillbaka, lämna mig inte här... Jag vill inte vara kvar här utan dig! Det spelar ingen roll vad som har hänt, jag älskar dig och det kommer jag alltid göra. Lämna mig inte här, snälla kom och hämta mig. Sluta låtsas att du är död för det är inte sant. Hörde du, JAG VET ATT DET INTE ÄR SANT!!
Helvete...
Älskade bästa vän <3
Jag älskar dig över allt annat, du är mitt allt! Hur ska jag klara mig utan dig?
Min nya kärlek
Är alltså en jacka för er som inte visste det. Roligare än så var det inte!
Nå har hunnit hända en del sen sist jag skrev här, händer ju inte så ofta nuförtiden. Skolan fortsätter bråka med mig så nu skiter jag i grans och börjar på komvux istället. Känns jävligt tråkigt eftersom jag hade velat bli klar med gymnasiet nu och jag trivdes faktiskt rätt bra på grans. Men men inte mycket att göra åt. Förutom att anmäla en, kanske båda två för tjänstefel och en tredje för sekretessbrott eller nåt. Jävlas ni med mig så jävlas jag tillbaka, så enkelt är det!
Har faktiskt, tro det eller ej, tagit mig till överkalix i helgen nu när de är fars dag o allt. Sliten som fan är jag, höll visst på att drunkna när jag badade i galentunnan igår. Det är så lätt att råka fylla lite för mycket vatten i baljan!
Vad mer har hänt? Jo jag har varit iväg på en minisemester, det ni! Först åkte jag till norrköping och stannade där ett par dagar, hälsade på trevligt folk och hade allmänt roligt innan jag drog vidare till sthlm o hälsade på bror & signe och deras lille knodd Noah. Noah tyckte jag var ganska läskig, speciellt i början men efter ett tag fick jag vara med och leka med bilar och rita i målarblocket! Undrar om han kommer ihåg mig sen sist jag var där? Är ju ändå ett par månader sen.
Hursomhelst så var det väldigt skönt att komma bort ett tag, det behövde jag! Efter allt som hänt & händer just nu.
Är så mycket som snurrar som jag inte får nån ordning på. Vet inte hur jag ska göra med nånting! Vill bara ha nån som kommer o strukturerar upp mitt liv, tar tag i allt jobbigt som måste göras och fattar alla svåra beslut som jag inte klarar av att fatta själv. Det är för svårt, det är för otänkbart och ändå måste det göras.
Allt är bara knas.
Funderar på att flytta från piteå. Känns inte som att jag har nånting kvar här nu när jag inte längre får gå på grans. Är bara en massa skit här som jag inte behöver just nu. Men samtidigt så har jag ju nästan alla mina vänner i piteå nu. Var ska jag flytta om jag inte ska bo kvar här? Överkalix finns inte ens på kartan, hellre tar jag livet av mig än flyttar tillbaka dit. Men jag vill ju inte flytta till nåt helt random ställe heller där jag inte känner någon! Knas knas knas... allt är upp och ner.
<3
Kan inte säga annat än att jag är head over hills in love! Och det känns så underbart härligt! Jag är så lycklig. Det är så här livet ska vara, käääärlek!
What can I say? I just fell in love... I had to have you and I got you ♥
What can I say? I just fell in love... I had to have you and I got you ♥
